petra

Att lyckas strukturera upp saker är för mig oftast inga problem. Dock har jag nu gett mig in på att läsa 200% från och med vecka 45 till 03. Jag kan anse det vara en utmaning medan andra kan se detta som en överdrift. Utan att överdriva ser jag framemot detta, jag vill sitta på biblioteket intill småtimmarna och diskutera och problematisera litteraturen och föreläsningarna. Jag må romantisera bilden men jag tycker samtidigt om att arbeta under press.

Fram tills idag var jag heller inte ensam, jag hade två personer som jag under ett år har läst i en utökad takt med och som jag vet är strukturerade. Men inte helt oväntat börjar en nu ifrågasätta det nya tempot. Självklart förstår jag henne men tycker också att det är synd. Från mitt perspektiv lyssnar hon för mycket på omvärlden och om vad de har att säga. I denna värld ska man inte läsa mer än vad schemat kräver.

Som den strukturnisse jag är hoppas jag att allt kommer att lösa sig. Jag vet med mig att den andra personen i fråga är med på mina små planer och att vi med eller utan den tredje kommer att klara detta. Men vad som återstår att fråga sig är varför det egentligen inte är accepterat att vara mer ambitiös än de andra, varför anses vi gå emot normen?