petra

Det var en konstig stämning när jag kom in i klassrummet idag. En vän hade tidigare informerat mig om hur det låg till då hon hade gjort ett grupparbete med personen i fråga. Då man inte vet vem alla är i ens klass är efter endast tre veckor kan det vara svårt för många att komma ihåg personen. Dock fick de som hade arbetat tillsammans ändå en relation.
Min lärare stod med blicken sänkt och såg väldigt obekväm ut, bredvid honom stod det en man som introducerade sig själv som skolans präst. Efter tisdagens lektion hade nämligen en i klassen gått bort i en trafikolycka. Det blev en obehaglig tystnad när lärare ville att vi skulle bestämma om lektionen skulle fortsätta eller om vi skulle gå ut och diskutera händelsen. Ingen vågade, med respekt, säga något. De få som hade arbetat med henne hade nog inte mycket att säga, de övriga kunde nog inte placera henne. Där satt vi alla med en obehaglig känsla av vad som skulle vara rätt eller fel.