petra

Jag står i rummet som numera har blivit en avlastningsplats för bland annat mina prylar. Var man än vänder sig så står det kassar med saker som jag inte trodde existera längre. Meningen var att jag skulle leta upp min gamla miniräknare från gymnasiet, dock slutade allt med en grov sortering. Min syster står vid dörren och gör stora gester med armarna och drar liknelser så fort jag stannar upp för att överväga om prylen är något att behålla. Min syster är hård, hon vet precis vad hon ska säga för att få mig att sluta tänka efter. Har jag inte använt prylen de senaste två åren är chansen rätt låg att jag kommer behöva den imorgon och sen ramlar den ner i kassen. Sex kassar till välgörenhet och man kan nu urskilja ett golv i det en gång så fullsatta rummet.